Jag satte mig ner för att försöka beskriva i ord helgen som har gått tillsammans med hela vår stora, bullriga familj och alla vänner som hade kommit för att säga hejdå för ett tag till Anton som mycket snart lämnar oss - för en mission i Dallas, Texas.
Insåg att ibland räcker inte ord till för att beskriva den lycka som man kan känna i sitt hjärta. Så jag låter bilderna tala sitt eget språk.
Hemma på vår gata närmare bestämt, bakgården – så var det en liten flicka på sin höjd tre år som vrålade efter sin mamma. Hon till och med överröstade trafiken.
Anledningen vet jag inte men hela hennes kropp talade sitt tydliga språk - hon ville inte som sin mamma…..
Denna händelse kunde jag följa ifrån mitt köksfönster uppe på tredje våningen när jag stod och käkade en macka till mellanmål.
Genast poppade minnen upp ifrån en annan ljudlig liten pojke på tre år med rejäl pipa – ja, Anton vår yngsta son.
Vi hade precis handlat klart och skulle gå ut ifrån affären då vi passerade konditoridisken. Det hör till saken att Anton inte tyckte om bakelser och tårtor men av någon anledning så hade han bestämt sig för att idag ville han ha en tårta. “Han tyckte visst om sån kaka med grädde på”
”Nej sa, jag – vi har handlat klart – kom nu så går vi hem”
Anton vrålade det allra högsta han kunde, han hördes i hela affären, över hela torget, över hela skolgården, över hela bostadsområdet. Han stannade upp och försökte komma på det fulaste ord som han kunde kalla sin mamma för.
“BAJS MAMMA”och detta upprepade han som om han hade fått ett karbonpapper i mun.
Hans äldre syskon som var med tittade på mig och sa “Visst får man inte säga bajsmamma”.
Rektorn som hade sitt kontor utåt skolgården tittade ut och öppnade fönstret “Jag hör att Anton är arg idag – och så skrattade hon”
Det roliga med detta var att då Anton skulle börja förskoleklassen så kom hon ihåg denna händelse, då Anton vrålade som en, mistlur för att han inte fick tårta den där dagen.
Idag 16 år senare kan jag inte annat än att le…….
Det 
var min tur att bjuda över tjejerna (Monica, Anette, Rebecka Wrang, Rebecka Wallgren – Christina jobbade och Lindsay blev sjuk). Jag gjorde en förfrågan redan förra veckan – lax eller fondue?
Det blev ett enhetligt val och alla var för en fonduekväll. Jag la ner lite tanke i min dukning som gick i vårigt ljusgrön, lila, silver och grått. Tulpaner och pärlhyacinter och små ljus vid varje tallrik. En välkomstdrink med äpplemust och kanel – kanske inte så bra för Anette som är jätteallergisk emot äpplen, det hade jag totalt glömt bort! Vilken tur att hon inte svepte hela glaset…..
Allt var framdukat 4 olika såser, klyftpotatis, alla grönsakstillbehör och köttet och vi hade precis skålat då ELDSFLAMMOR slog ut längs sidorna på brännaren under fonduegrytan som tillhörde Rebecka Wrang – vi skulle inviga hennes gryta.
Alla ställde sig upp och ett smått kaos utbröt det vart många förslag hur vi skulle släcka elden, Anette tyckte vi skulle öppna fönstret och kasta ut grytan – de hade erfarenhet av det.
Kruxet är att vi bor mitt i stan vid den mest trafikerade gatan i hela Helsingborg - så det var uteslutet. Som tur var så hade John och Anton inte hunnit iväg på sin pappa/son middag ute på stan. Så John kom snabbt till räddning och vi kunde lyfta bort grytan och kväva elden med en annan stor gryta. Det är jämt spännande på våra tjejmiddagar, synd bara att ingen fångade hela situationen på bild – ni får föreställa er hela scenariet i era huvuden istället.
Efter en liten stund kunde vi fortsätta vårt doppande av fonduepinnar och det blev riktigt lyckat och som kronan på middagen avslutade vi med Toblerone fondue med olika frukter.
Mätta, glada och mycket prat om allt i vår kvinnliga tankevärld avslutade en härligt tjejig kväll.
Nästa middag är hos Anette i mars – kanske den lika brännhet….
