torsdag 30 september 2010

En envis melodi i mitt huvud!

DSC01586

Jag har kommit på mig att ha gått och nynnat en melodi mest hela dagen idag, en som har bitit sig fast i hjärnan.
Morgon,  middag  och kväll och den är fortfarande kvar……

En melodi som gör att man känner sig inuti som en glad unge med ett pippihjärta!

En av ungarna sa : Jeanette, du låter glad…..
Jag hörde en intervju härrom dagen om hur viktigt det är att man sjunger och lyssnar på musik “sjunga bör man annars dör man” för att må bra.
Härligt, tänkte jag då har jag ju världens bästa jobb! – Jag sjunger och omger mig med massor av toner i alla de olika former hela dagen lång. Och det fortsätter jag med då jag kommer hem. Ständigt på jakt efter bra musik på Spotify, sådant som jag kan lägga till i min spellista.
Oavsett vilket humör jag än är på så finns där alltid något som talar sitt tydliga musikaliska språk – tröstar, lugnar, berör, glädjer och sprudlar – som ger mig olika melodier i mitt huvud.

Musik är livet!

torsdag 23 september 2010

Livet är härligt, jag kan inte sluta skratta!

Flodhäst.jpgJag anser mig väldigt rik på så många härliga kommentarer som jag möts av varje dag i mitt arbete.
Idag kom en förre detta pojke till oss och hälsade på med sin nyfödda lilla syster. En av mina flickor stod länge och beundrade den lilla babyn som satt i sin bilstol. Hon tog mig i handen och sa:
Jeanette, vad söt babyn är” och så gjorde hon en paus. Jag höll med och sa att det var en väldigt gullig baby.
Mm, hon ser precis ut som en FLODHÄST. Hon har likadana öron som en flodhäst”. Jag hade svårt att hålla mig för skratt.
Men när jag såg hur allvarlig hon var och förstod att just i den här sekunden så var en flodhäst det mest finaste hon kunde komma på att jämföra babyn med.
Jag tänkte på vad hon sa och insåg att för henne så är en flodhäst något perfekt, gulligt och inte alls sedd med de ögon som jag tittar på en flodhäst med. Hon ser inte ett stort klumpigt djur som vältrar sig i en lerpöl. utan en alldeles perfekt lite baby som satt i sin bilstol som i hennes ögon råkade likna en liten flodhäst.

Jag älskar ungars associationsförmåga. Det gör LIVET HÄRLIGT och JAG KAN INTE SLUTA SKRATTA.

måndag 20 september 2010

Dyra fjädrar!

nwhi-flying-bird4[1]Jag hörde en riktigt bra historia härrom dagen som handlade om en fågel som var ute och flög på jakt efter mat. Han passerade en man som bar på en burk med feta daggmaskar. Fågeln som hade en utomordentligt god syn såg på långt avstånd denna burk med härligt feta maskar.

Och han tänkte att jag ska flyga ner för att prata med den där mannen.
Fågeln flög så nära mannen han kunde och kraxade “skulle jag inte kunna få en av dina smaskiga daggmaskar ?” “Jovisst, sa mannen “men den kostar en av dina fjädrar”. Fågeln tänkte att det är ju inte så farligt . Jag tar en pytteliten längst in under ena vingen för jag har ju massor av fjädrar, så vad kan en liten fjäder göra.
Lite ont gjorde det då han ryckte loss den, men det glömde han snabbt då han kände den härligt tjocka dagg masken i sin näbb. Den slank lätt ner och han kände sig nöjd med dagens skrovmål.

Nästa dag så passerade han samma man igen åter med en burk med daggmaskar som såg härligt inbjudande ut. Fågeln kände tydligt hur hungrig han var och ställde samma fråga till mannen. "”skulle jag kunna få en av dina smaskiga daggmaskar?” “ Jovisst, sa mannen "”men du vet priset – en av dina fjädrar mot en daggmask”. Och åter så letade fågeln efter en pytteliten fjäder som inte gjorde lika ont denna gången att dra bort.
Dag efter dag så upprepades det hela och till slut så visade aerodynamikens lagar sina begränsningar – en fågel behöver sina fjädrar för att kunna flyga i luften.
Fågeln i fråga som gav bort sin sista fjäder för en fet dagg mask kunde inte längre lyfta för att flyga iväg. Det slutade med att mannen hade honom i sitt grepp.

Poängen med denna historia är att vi ibland tror att vi kan kompromissa med små saker som egentligen är väldigt viktiga för oss, som gör att vi kan flyga högt uppe i det blå och känna vinden mellan våra vingar.

lördag 18 september 2010

Står upp för tjejmiddagar….

Jag blir alltid lite full i skratt när jag tänker på en vis reklam som gick för en tid sedan om en kvinnas liv efter 40+ hur hon stretar och fullständigt kravlar sig igenom livet. Inte så nöjd med med sitt jobb, ungarna utflugna, en man som bara vill titta på nyheterna, sommarstugans drömmar grusade och till det viktigast TJEJMIDDÀGAR fastän man inte längre är någon tjej…..

Jag vill på det bestämdaste hävda att man gör sig inte äldre än vad man är!!! Jag går på tjejmiddagar, känner mig fortfarande som en tjej och står upp för det.

Allt började för snart tre år sedan då Rebecka, Rakel och jag satt och spånade efter en hjälpförenings aktivitet.
"Vi kanske skulle göra en julinspektion hos varandra”
Så vi gjorde en liten inbjudan till några stycken som vi vet älskar julen och hittade på ett namn för hela grejen, JULGRANENS VÄNNER  - vi har vart fast sedan dess.

Vi har träffats sedan dess hemma hos varandra och diskuterat allt mellan himmel och jord, skojat, avnjutit många härliga trerätters menyer och framför allt skrattat i massor. Det har gått gänget runt. Ibland har vi haft teman för våra middagar
te x Mamma Mia kväll med klädsel därefter och bara grekiskt, sommarkväll med italienskt på menyn med nattbad (även om det var inte så många som vågade – vattnet var kallt).
 
Denna kvällens tema var “paketfest” som vi med en tärning avgjorde vem som fick vilka paket, spänningen var olidlig och det verkade som alla ville ha Lindsay´s paket. Vi hade vilda gissningar om vad det kunde vara eftersom Lindsay själv var mycket angelägen om att ta just det paketet. “Kanske en ram med ett foto på Mike”.
Kvällens värdinna var Monica och middagen gick i havets tecken – tonfisk toast, ungsbakad lax med alla dess tillbehör, och en morotskaka som dessert.

Och allt väldigt härligt tjejigt….
      

torsdag 16 september 2010

Den bästa funktionen i min mobil

Jag måste erkänna att snoozen i min mobil är bäst - vilken härlig funktion.
Jag kan till och med sätta väckningen lite tidigare än jag måste gå upp. Bara för att jag ska hinna med att trycka av snoozen några gånger extra, innan det är ett absolut måste att gå upp.
I morse var det nästan omöjligt att få upp ögonlocken kände i hela min kropp att det inte kunde vara morgon redan. Och mörkt var det ute fortfarande, regnet öste ner och vinden piskade på inglasningen. Hade bara lust att kura ihop mig ännu mer under täcket.
Efter att ha tryckt av ett flertal gånger på denna genialiska uppfinning så var det bara att gå upp och möta dagen – torsdag och allt vad den hade att erbjuda.
På något konstigt sätt så verkar snoozen för mig vara lite av en årstidsgrej – ligger kvar och trycker i sängvärmen ju kallare och mörkare det blir på morgonen. När det är ljust och somrigt där utanför så behövs nästan inte snoozen alls för att jag ska vakna.


Så slutklämmen blir hurra tre gånger alla ni som snoozar………
HURRA, HURRA och åter HURRA.

 Snooze

tisdag 14 september 2010

Vägra in i det längsta…..

Alltid lika svårt att sätta på sig strumporna när det börjar bli höst. Konstaterade att alla mina kollegor hade strumpor på sig idag på jobbet – alla utom jag. Mina converse känns inte redo för att bli utbytta för ett par höstigare skor. Stövlarna och varmare jacka sticker i ögonen på mig när jag öppnar garderoben.
Står hellre och fryser lite på morgonen när jag väntar på bussen, hoppar mellan vatten pölarna med paraplyet i högsta hugg - för sådan är jag vägrar in i det längsta.
Tittar med fortsatt hopp på väderleksrapporten om att ett högtryck ska komma in över de södra delarna. Men den chansen verkar liten just nu. Det ena regn molnet avlöser det andra. Det sitter långt inne att erkänna - sommaren är över och hösten har gjort entré.

Jag tror jag ska gå och tända ett ljus…… 

fredag 10 september 2010

Drömmar till tröst….

Snart är det tre år sedan som min mamma dog hastigt och lämnade oss med en stor saknad i våra liv. Jag har tyckt att det har varit så konstigt att jag inte har kunnat drömma om henne en enda gång. Jag vaknade under en väldigt lång tid exakt den tiden på morgonen som hon tog sitt sista andetag, om och om igen kunde jag känna den stora sorg som jag gjorde just i det ögonblicket då jag satt vid hennes sida, med hennes hand i min.
Efter ett år så vaknade jag inte längre så tidigt och sorgen kändes inte som den ständigt gjorde sig påmind, det var mer kontrollerade känslor och jag kunde samtala om  min mamma utan att bryta ihop i tårar. Det har varit en stor omställning i mitt liv och jag har säkert förändrats med den.
Jag har alltid vetat att jag har varit min mammas flicka, hon har varit en stor förebild för mig, den som jag alltid kunde hämta goda råd ifrån, den som jag alltid berättade ALLT för. Och många gånger så här efteråt så har jag tänkt hur skulle min mamma handlat i olika situationer som jag har ställts inför.

Jag är av den sorten som drömmer mycket och som ofta kan komma ihåg vad jag har drömt om. Jag har nästan klamrat fullständigt fast vid vissa minnen för att kunna drömma om henne, försökt framkallat drömmar.
Bilden av hennes händer, hennes skratt, ord - som kom ihåg vem du är, Jeanette. Men inte en ända gång har en sådan dröm kommit till mig förrän natten efter min dotter Johannas bröllop. Då när jag som minst väntade mig att få drömma något sådant men samtidigt då jag som mest önskade att hon hade varit där med oss, få se sitt barnbarn stå som brud i Stockholm tempel.

20 2224 2923 36

Allt var fullständigt klart för mig. Vi satt alla tillsammans, min pappa med sin nya fru och jag hörde hur hon kallade på oss. Det verkade som om jag var den ände som kunde höra henne. Jag reser mig upp för att ta hennes utsträckta hand som hon höll ut emot mig. Men jag kunde inte nå henne. Jag kände starkt att jag ville vara där hon var samtidigt som bilden av hennes hand och hennes röst gav mig precis det som jag så länge hade längtat att drömma om – en dröm av tröst.

En tröst som nu är gömt i mitt hjärta, som jag kan plockar fram den då och då…..

torsdag 9 september 2010

Min man hejare på nästan allt!

En kväll när vi satt i soffan och tittade på en film så utbrister min man - “Titta vad konstig den fisken ser ut, den kan ju inte stänga munnen!” 
Vi synade fisken, som är en sort som heter slöjstjärt och mycket riktigt den kunde inte stänga munnen på grund av att en stor sten hade fastnat i gapet på den.
Jag vet inte hur mycket obehag en fisk kan känna men det såg direkt smärtsamt ut och på något underligt sätt så tyckte jag att den såg lite panikslagen ut.
Stackaren! Det var väl inte så mycket man kunde göra tyckte jag. Utan det mest lindriga var väl att ta upp den och spola ut den i snabbvägen ut till havet = toaletten.

Nej sa min man och plockade upp den med sina händer, han höll den i ett järngrepp, satte spotlighten på den och agerade kirurg med ett grill spett  som han lyckades pilla ut stenen med. Sedan släppte han tillbaks fisken i akvariet.
Som lugnt simmade vidare och såg ganska oberörd utav den omskakande händelsen.

Nu hör det till saken att den några veckor senare fick sätta sitt liv till på grund av att den höll på att käka upp alla sina fisk grannar. I slut ändan blev det ändå snabbvägen, men poängen är att min man är en hejare på nästan allt – till och med på att rädda livet på fiskar!!!

 DSC02582

onsdag 8 september 2010

Höstens första förkylning kom tidigt

Operation C-vitamin chock måste nog sättas in emot en snörvlande näsa med lite torra och lätt röda näsborrar, en strävimage hals som gör ont så fort man sväljer, ett huvud som bankar och kroppstemperatur som visar lätt feber.  Sidan om mig på sängbordet står det en nässpray med mentol, en ask med halstabletter,  ett urdrucket glas med bamyl och ett annat med ramlösa i. På andra sidan ett gäng pappersnäsdukar och tv-kontrollen. Jag tror att jag har sett samtliga serier som jag aldrig annars inte följer. Läst alla tidningarna på sängbordet.  Inget roligt på facebook heller.
Inte ens harpan känns rolig idag. Känns det igen?
TRIST att vara förkyld.

På mitt jobb delar vi barn och kollegor allt – upplevelser och BACILLER. Det är väl kanske mitt yrkes baksida. Undra om man någonsin blir immun emot barnbaciller?
En låt med Robban Broberg passar precis idag “hela dagen är det attjo det är inte någe lattjo, alltihop är lite prosit jag är alltid röd om nosit. Goddag, goddag här kommer jag snoriga Sture”…….

Jag tror jag återvänder till sängen och drar täcket över mig och sover en lur.