Vilket ljud i den lilla pipan……

Hemma på vår gata närmare bestämt, bakgården – så var det en liten flicka på sin höjd tre år som vrålade efter sin mamma. Hon till och med överröstade trafiken.
Anledningen vet jag inte men hela hennes kropp talade sitt tydliga språk  - hon ville inte som sin mamma…..
Denna händelse kunde jag följa ifrån mitt köksfönster uppe på tredje våningen när jag stod och käkade en macka till mellanmål.
Genast poppade minnen upp ifrån en annan ljudlig liten pojke på tre år med rejäl pipa – ja, Anton vår yngsta son.

Vi hade precis handlat klart och skulle gå ut ifrån affären då vi passerade konditoridisken. Det hör till saken att Anton inte tyckte om bakelser och tårtor men av någon anledning så hade han bestämt sig för att idag ville han ha en tårta. “Han tyckte visst om sån kaka med grädde på”
”Nej sa, jag – vi har handlat klart – kom nu så går vi hem”
Anton vrålade det allra högsta han kunde, han hördes i hela affären, över hela torget, över hela skolgården, över hela bostadsområdet. Han stannade upp och försökte komma på det fulaste ord som han kunde kalla sin mamma för.
“BAJS MAMMA”och detta upprepade han som om han hade fått ett karbonpapper i mun.
Hans äldre syskon som var med tittade på mig och sa “Visst får man inte säga bajsmamma”.
Rektorn som hade sitt kontor utåt skolgården tittade ut och öppnade fönstret “Jag hör att Anton är arg idag –  och så skrattade hon”
Det roliga med detta var att då Anton skulle börja förskoleklassen så kom hon ihåg denna händelse, då Anton vrålade som en, mistlur för att han inte fick tårta den där dagen.

Idag 16 år senare kan jag inte annat än att le…….