Saknaden blev för stor….

Det var egentligen inte meningen att vi skulle åka upp till Stockholm förrän Freja firar sin 1-års dag i slutet av oktober. Jag hade dessutom redan varit uppe i början av september och träffat vår lilla sessa.
Efter att ha samtalat med vår dotter, Johanna så planterade jag idén för min man och det krävdes ingen vidare övertalning.
Vi är jämnt pigga på att resa upp – saknaden är där jämnt. Det är en sådan lycka varje gång vi kan ta henne i vår famn och krama om henne även om det bara är för en helg – här har vi det bra!
Vi lekte hela lördags eftermiddagen, vi badade, vi busade, vi myste, vi läste böcker och skrattade mycket. Sen gjorde vi om allt på söndagen innan det var dags för oss att åka hem till Helsingborg igen.

Mobilen med till himlen!

Förra veckan satt jag och ritade med två små pojkar i fyra års åldern. Den ena pojken ritade av sin familj – det var pappa, mamma, syskon och en katt. Jag frågade om vi skulle skriva ut deras namn på teckningen. Det var det som mynnade ut i ett samtal om vad min pappa, mamma och lilla syster heter. Jag berättade att min pappa heter Bertil och att min lilla syster heter Christina. “Din mamma då, vad heter hon”. Jag berättade att hon heter Monica men att hon inte längre lever – hon blev sjuk och dog.
Pojkarna tittade på mig och konstaterade som bara barn kan “då bor din mamma i himlen”. Den ena pojken la sitt huvud på sned och sa” tog hon inte med sig mobilen så att du kan ringa henne”.
Jag log vid tanken och tänkte att det hade varit helt perfekt om det hade varit möjligt.
Barn har lösningar på det mesta!
Jag tänker fortfarande fastän det har gått snart 6 år sedan min mamma dog – att det hade varit skönt att få samtala med min mamma, få lov att höra hennes tankar kring saker och ting som händer runt omkring vår familj.
Så mobilen med till himlen hade inte varit helt fel.
Tänk att bara få slå numret då saknaden sätter in som mest.
Vad skönt det hade varit!

Flyttfåglar!

Boet ekar lite tomt så här någon dag efter då den sista lilla flyttfågeln har lämnat. Men vi är stolta föräldrar som såg honom flyga iväg.

Vi körde för tredje gången gillt en hyrbil lastad med möbler och personliga saker som skulle denna gången till Borås – betydligt närmare, hoppas att detta medför lite tätare hembesök än vi har fått av de andra två fåglarna som flög till Stockholm. Man kanske tror att man vänjer sig vid tanken – då de lämnar boet – inte jag iallafall. Missförstå mig inte! Jag vet att detta är så det ska vara men det känns ändå i mamma hjärtat. Vi hjälpte Anton med att få iordning med det som behövdes skruvas ihop, resten gjorde han. Ett jättefint studentrum med gott om plats så jag tror att han kommer att få en lyckad studietid i Borås som ska resultera i goda minnen, vänner och mer erfarenhet.

                   Vi önskar Anton lycka till!