måndag 30 september 2013

Mobilen med till himlen!

MonicaFörra veckan satt jag och ritade med två små pojkar i fyra års åldern. Den ena pojken ritade av sin familj – det var pappa, mamma, syskon och en katt. Jag frågade om vi skulle skriva ut deras namn på teckningen. Det var det som mynnade ut i ett samtal om vad min pappa, mamma och lilla syster heter. Jag berättade att min pappa heter Bertil och att min lilla syster heter Christina. “Din mamma då, vad heter hon”. Jag berättade att hon heter Monica men att hon inte längre lever – hon blev sjuk och dog.
Pojkarna tittade på mig och konstaterade som bara barn kan “då bor din mamma i himlen”. Den ena pojken la sitt huvud på sned och sa” tog hon inte med sig mobilen så att du kan ringa henne”.
Jag log vid tanken och tänkte att det hade varit helt perfekt om det hade varit möjligt.
Barn har lösningar på det mesta!
Jag tänker fortfarande fastän det har gått snart 6 år sedan min mamma dog – att det hade varit skönt att få samtala med min mamma, få lov att höra hennes tankar kring saker och ting som händer runt omkring vår familj.
Så mobilen med till himlen hade inte varit helt fel.
Tänk att bara få slå numret då saknaden sätter in som mest.
Vad skönt det hade varit!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar