Något alldeles speciellt med träd!

Jag har en förkärlek till träd och speciellt träd som får åldras med värdighet.
Jag vet inte varför men jag har alltid funnit dem speciella och vackra. Och på något sätt så känns det som de har en berättelse att berätta. På vintern står de där och ser ut som de slumrar och väntar på bättre tider. På våren när de spricker ut så ligger det förväntningar omkring dem, hopp om ljus. På sommaren inger träden mognad och respekt, grenar tyngda av grönt och åter grönt. Som ibland lockar med sin skugga. Och nu när hösten på allvar har tagit ett stadigt grepp om oss så förvandlar sig träden till en färgpalett i guldiga färger med inslag av rött.

Som liten gjorde jag båtar av bark och släppte dem i bäcken, jag hade ett socke dricke träd precis som Pippi där jag gömde hemligheter. Som ung rispade jag in i trädstammar – I LOVE YOU - hjärtan med namn i– sådana som fick mitt hjärta att slå extraslag. Som vuxen tittar jag och tar in, minns och fortfarande uppskattar känslan av att sprätta med fötterna i högar av löv, sådär som det prasslar.
Så nog är det något alldeles speciellt med träd!