Som det kan bli!
Det var bara tänkt att vi tillsammans med våra vänner Anette och Jan Wagner skulle åka ut en runda till Sofiero och äta en glass – Stans bästa glass. Men det slutade med att vi klättrade uppe på Kullaberg, ner till silvergrottan.
Jag har gjort det här innan när jag var ung och då upplevde jag inte att jag var lika feg som idag!
Kan det ha med åldern att göra!!!
Bit vis stupar det verkligen och iklädd stor väska på ena axeln och kameran på den andra, på fötterna, converse med noll grepp om underlaget så var det inte helt lätt.
John ville sträcka en hjälpande hand flera gånger till mig men jag sa till honom - “Rör mig inte, prata inte med mig” jag var helt fokuserad med att stirra min höjdskräck i vitöga och att placera mina fötter på klippor som stack ut. Ett tag visste jag inte om jag skulle ha magen eller rumpan emot klippväggen. Och för att göra det ännu mer spännande så höll det på att skymma. Ett tag funderade jag på om jag skulle ta sjösidan – simma till Mölle. Eller bara sätt mig ner och ringa det ända samtal som jag kunde göra – nödsamtal 112 och be dem hämta mig med helikopter. men Jan sa: “ ingen chans att en helikopter kan landa här”, så jag fortsatte att följa de andra i deras fotspår. Vi kom upp och kunde svettiga och tacksamma över att vara vid liv sätta oss i en bil med aircondition och köra hem. Jag visste att morgondagen skulle bjuda på världens träningsvärk, blåmärken och en massa myggbet.
Det sägs att man ska utsätta sig för sådant som man tycker är läskigt för att komma över rädslan. Jag kan väl inte riktigt säga att min släng av höjdskräck blev botad ikväll men världens träningspass har jag iallafall gjort och full spänning bjöd kvällen på Alltid något….
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar